Vår Honey blev biten av huggorm våren 2011.  Den här sidan har jag gjort för att informera om huggormsbett på hundar. När vi själva blev drabbade hade vi svårt att hitta information, så nu hoppas vi denna sida kan hjälpa andra i samma situation. En härlig vårdag i slutet av mars tog Kalle hundarna på en promenad.  Snön låg kvar på de flesta ställen utom på soliga södersluttningar och där fick hundarna leka. Husse slängde ut godisbitar i gräset och hundarna sökte rätt på dom. Ingen tanke fanns på att just denna typ av södersluttningar är optimala för vintertrötta och frusna huggormar att värma upp sig på. En uppvärmd orm är snabb och smidig och försvinner tidigt in i ett gömsle om något oroar den, en kall orm är trög och rör sig ogärna. Just denna dag låg tydligen en av dessa i slänten och solade och hann inte fly undan då hundarnas ivriga nosar genomsökte slänten efter godis.... -Zapp!  Vi märkte inte själva händelsen men väl hemma visade Honey tydligt att allt inte stod rätt till, hon försökte få uppmärksamhet och hon gned sig på nosen med tassen. Vi tittade noga på nosen men kunde inte se något så vi trodde hon bara hade blivit stucken av en geting.   Några timmar senare började nosen svullna upp och till slut hela ansiktet.  Nu kontaktade vi veterinären.  För att lämna Adelsö måste man åka färja och just denna dag var det islossning och färjan var inställd.  Vi fick rådet att tills vidare hålla henne lugn och stilla och ha koll på andningen.  Vi hade kontakt med veterinär hela natten, såg till att hon drack vatten och vi bar ut henne så hon kunde kissa.  I övrigt låg hon ligga stilla i sängen och blev varsamt ompysslad som om hon vore en prinsessa. När så färjan gick igen bar det av till veterinären.  Där tog dom prover och röntgade henne. Den värsta svullnaden hade lagt sig och hon var mycket piggare så vi fick åka hem. Dagen efter fick vi svar på proverna och det var förhöjda värden som pekade på huggormsbett. Nu fick vi åka till veterinären igen och Honey fick stanna på kliniken för att få dropp som skulle skölja hennes kropp, framför allt lever och njurar. En vecka senare togs nya prover som visade att allt var ok. Om er hund blir ormbiten.  Var lugn och se till att er hund är lugn, bär henne hem och kontakta veterinär. Även om svullnaden går ner och allt verkar ok, det kan ge problem i framtiden för både lever och njurar. Om husse och matte blir rädda och stressade blir er hund det också... och då pumpas giftet runt i kroppen mycket fortare så bit ihop och var lugn. Kanske lättare sagt än gjort. Hundar blir oftare bitna i nosen än i tassen. Nosen är att föredra eftersom vägen till hjärtat inte är lika snabb som från tassen till hjärtat. och huggormen då? Alla reptiler är fridlysta, så även huggormen, låt den vara och studera den istället tillsammans med din kopplade hund och lär den att vara försiktig med ormar. Har du huggorm på tomten och vill bli av med dom? Huggormen finns där för att det finns mat, sol och bra gömställen, ta bort dessa och ormarna flyttar. - Klipp gräset kort och rensa bort ris och stenar som passar som gömsle. - Har du gott om sork (mat) sätt upp uggleholkar eller se till att sorken inte trivs på annat sätt.
Så här såg vår lilla tjej ut och ändå hade svullnaden lagt sig en del när korten togs.
Så här söt är hon i normala fall.	Se informationsfilm

Lire fakta om huggormar, uppgifterna kommer från Wikipedia

Hanen blir i allmänhet mellan 34 och 76 centimeter lång, honan mellan 42 och 78 centimeter. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända, speciellt från norra delen av utbredningsområdet. Huggormar har vertikala pupiller till skillnad från snokens som är  runda. Huvudet är brett och platt, med fjäll som är mindre än snokens.

Huggormen har oftast en relativt ljus grundfärg med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Ofta är grundfärgen 
ljusbrun och bandet mörkbrunt. Hannar som nyss bytt skinn kan ha silvergrå grundfärg med svart band. Det finns 
också helsvarta individer. Dessa är speciellt vanliga i skogstrakter, vid sjöar och dammar, längs kuster och på öar. 
Nästan alla huggormar föds normalfärgade, men en del blir mörkare med åren.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra. Ett sätt att skilja dem är att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet. Sådana finns inte på huggormar. Vissa svarta snokar saknar dock nackfläckar.

Huggormen äter främst smågnagare  och näbbmöss. Den kan även ta fisk, grodor, ödlor samt ägg och ungar av fåglar. Ungarna äter den första tiden ödlor  och gnagarungar även om de oftast inte äter något före den första övervintringen. Huggormen övervintrar i hålor, rösen eller rishögar. Huggormar är skickliga klättrare och simmare, de trivs dock inte lika bra i vattnet som snokar. Detta beror på att deras skinn är tunnare vilket leder till att de fryser lättare.

Huggormen är  ovovivipar den bildar ägg men dessa kläcks vanligen redan inne i moderns kropp och hon föder 
levande ungar. Parningen sker i slutet av våren och honan föder ungarna i slutet av sommaren. 
Vid födseln är ungarna knappt 20 cm långa.

Huggormen är den enda giftiga ormen som finns i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av olika enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också att underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen satts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är 
mycket mera lokal än hos en åkersork som snabbt får giftet spritt i hela systemet. Huggormar  har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen; blodkropparna förstörs och kapillärerna går sönder så att blodet rinner ut i vävnaderna. 

För vuxna är ett huggormsbett sällan livshotande även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett, då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock), ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige 
på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år.
 

Här kan huggormar trivas.	Tydliga sorkhål.